Elisabet Nihlfors
Föreläsningen av Elisabet Nihlfors tyckte jag var oerhört intressant och givande. Jag gillade att hon vågar ifrågasätta samt komma med nya, kanske något kontroversiella idéer, och att hon inte “nöjer” sig utan hela tiden strävar efter att utveckla vår profession samt sig själv.
Professionen
Något som Nihlfors sa som jag fastnade för speciellt var: “Gör färre saker, låt det få ta tid och stressa inte igenom arbeten/uppgifter”. Anledningen till att jag fastnade för just detta var för att jag själv känner att jag ofta stressar igenom projekt/arbeten med eleverna. Jag stannar inte upp i klasserna så ofta som jag skulle vilja och som eleverna behöver för att tiden räcker helt enkelt inte till. Det är så få lektioner och det är så otroligt mycket centralt innehåll som ska hinnas med samt många kunskapskrav som eleverna helst ska få möjlighet att testa av flera gånger. Jag känner ofta att jag inte stannar upp med mina klasser och verkligen ägnar flera lektioner åt t.ex. repetera grammatik, diskutera noveller som vi läser och analyserar, utan istället rör vi lite ytligt vid detta trots att jag egentligen vet att jag borde stanna upp för att vara säker på att alla elever är “med på tåget”. Detta är, för mig i alla fall, en viktig påminnelse om att min undervisning inte blir bättre för att jag pressar in så mycket som möjligt utan min undervisning blir bättre när jag tar mig tiden att verkligen arbeta på djupet och diskutera, titta på flera exempel samt låta eleverna arbeta med uppgifter flera gånger för att repetera tills kunskaperna verkligen sitter. Jag upplever också att mina elever uppskattar när jag försöker ta mig mer tid med uppgifterna så att de känner att de inte behöver hetsa igenom det vi arbetar med. För mig är nog den största utmaningen att faktiskt känna mig nöjd med det vi har hunnit med och inte hela tiden tänka att “nu har vi inte hunnit med det och det” utan faktiskt nöja mig med och känna att ett arbete faktiskt blev bra trots att vi inte hann med allt som var tanken från början.
Nihlfors sa även att “om man bara kör på sker ingen utveckling” och detta hänger ju ihop med att inte stressa igenom arbeten och jag är ju egentligen väldigt medveten om detta men tyvärr tar jag mig sällan tiden att utvärdera mina lektioner eller projekt. Jag låter mina elever utvärdera de arbetsområden som vi arbetat med men jag är dålig på att själv sätta mig i lugn och ro och fundera på vad som varit bra samt vad som kan förbättras i mina projekt. Här är det för mig oerhört viktigt att jag har kollegor inom samma ämnen som jag hela tiden kan föra en dialog med kring arbeten, revidera uppgifter, Lpp etc för att hela tiden göra små förbättringar men det är så oerhört viktigt att också försöka sätta ord på vad det är man behöver ändra i sin egen undervisning och för att göra det så behöver jag stanna upp och fundera, inte bara köra på.
“Kaoshörnan” som Nihlfors kallade det, att man måste våga utmana sig själv för att inte fasta i den “trygga hörnan” utan våga göra förändringar och hamna i någon form av organiserat kaos för att på så sätt kunna utveckla sig själv och sin undervisning. Detta är något som jag själv behöver bli bättre på då jag gärna underviker “kaoshörnan”. Jag tycker om att ha kontroll och jag vill ha kontroll på uppgifter och veta exakt vilket innehåll jag behandlar i mina klasser och då drar jag mig ibland för att starta upp nya, oprövade projekt just för att kaoset blir så stressande, även om det är ett hyfsat organiserat kaos. Men om man som lärare inte lämnar den trygga hörnan så kommer man aldrig att utvecklas och undervisningen kommer stå still. Här är igen kollegorna så viktiga, att man kan bolla idéer och se från olika vinklar och perspektiv gör att stressen, i alla fall för mig, minskar. Förändring kan absolut skapa kaos, men förhoppningsvis utvecklas man som pedagog och hittar ännu bättre redskap för sin undervisning och sina elever.
“Utbilda så att barnen/ungdomarna klarar sig i världen och att de med sin kunskap medverkar till att världen klarar sig”. Peter Kemp
Detta citat anser jag är viktigt att vi tar med oss till våra barn/ungdomar och försöker förklara för dem varför de egentligen går i skolan. Våra barn och ungdomar är det viktigaste vi har då det är de som ska föra vårt samhälle och värld vidare. Jag tror att det är ytterst väsentligt att föra en dialog med eleverna så att de verkligen förstår varför de går i skolan och varför det är så viktigt med kunskap och utbildning. Om eleverna inte förstår varför de faktiskt lär sig och att de lär sig för livet så blir ju skolan ganska meningslös och förmodligen bara ett nödvändigt ont. Men om vi kan få våra elever att förstå att det är de som är framtiden och att de behöver grundläggande kunskaper för att kunna klara sig i världen så tror jag att de kommer förstå varför de faktiskt går i skolan.
Jag tror också att det är viktigt att våra elever får behålla sin nyfikenhet och att de känner att de hela tiden vill lära sig nya saker och utvecklas som individer. Jag upplever att våra yngre elever älskar att lära sig nya saker och de vill verkligen ta till sig det som skolan lär ut, men någonstans på vägen så falnar den där lågan och när de är äldre så upplever jag att många elever tycker att skolan är något onödigt ont. Den där glädjen som (många) elever i de yngre åldrarna känner, den glädjen och lusten att lära skulle jag önska att vi pedagoger kunde få våra elever att behålla. Lusten att lära och att förstå att man som människa aldrig blir fullärd anser jag ligger till grunden för att föra samhället vidare. Utmaningen som vi pedagoger hela tiden kämpar med är ju just hur vi behåller elevernas nyfikenhet samt lust att lära. Hur kan jag som pedagog skapa ett klassrum där mina elever känner glädje och hur kan jag skapa meningsfulla uppgifter så att alla mina elever känner sig utmanade och stimulerade? Jag har inget svar på detta då mitt, som alla andra pedagogers, klassrum består av 30 olika individer med olika förutsättningar och med olika ryggsäckar. Det är oerhört svårt att göra alla nöjda och att skapa uppgifter/arbeten som fungerar för alla individer oavsett vilken nivå de befinner sig på. Jag har ingen magisk lösning utan detta behöver vi prata om i kollegiet samt med varandra under denna utbildning. Men jag tror och hoppas att om vi kan få våra barn och ungdomar att förstå varför de faktiskt går i skolan så kanske vi kan behålla lite av deras nyfikenhet samt lust att lära.
/Sofia W
Mats Nilsson
Skolans utmaningar
Mats Nilsson förklarar att Skolkommissionen i sin rapport “Samling för skolan- Nationell strategi för kunskap och likvärdighet” kommit fram till att det måste finnas en enig styrning av skolan, oavsett vilket politiskt parti som är i majoritet. Det går inte att ändra på skolans styrning och arbetssätt så fort en ny politisk majoritet kommer till makten.
Vidare pratar Nilsson om skolans olika utmaningar, där han bland annat nämner att elevernas kunskaper har försämrats under många år, och att det finns en bristande likvärdighet, då elevernas familjebakgrund ges en stor betydelse, och skolsegregationen ökar. Detta kan, enligt Nilsson, bland annat stå i direkt relation till den stora mängden nyanlända elever som hela tiden strömmar till Sveriges skolor. Integreringen måste bli bättre för att alla elever ska få en större chans till en likvärdig utbildning.
Ytterligare en utmaning som skolan står inför är den akuta lärarbrist som råder, och som enligt Nilsson förmodligen beror på den låga attraktivitet som läraryrket har. Vad kan göras för att göra läraryrket mer attraktivt? Dessutom saknas rektorer som ska leda skolans lärare vilket är därutöver ett stort problem.
Dessa är alla utomstående faktorer som påverkar skolornas resultat, men som varken rektorer eller lärare kan påverka på egen hand. Nilsson förklarar att det måste till gemensamma förändringar och förbättringar på en högre nivå.
Svagheter i systemet
Enligt Nilsson finns det även en hel del svagheter inom det rådande skolsystemet, där det råder en sviktande kapacitet hos många skolhuvudmän, vilket bland annat kan bero på en splittrad nationell styrning och ett svagt statligt stöd. I och med den splittrade nationella styrningen råder det också en en ojämn resursfördelning, där till exempel ekonomiskt svaga kommuner/huvudmän (som även uppnår sämre resultat i skolan) inte kan ge sina lärare kompetensutveckling i samma utsträckning som ekonomiskt starka kommuner/huvudmän, vilket i sin tur skapar en ond cirkel utan alltför stora förhoppningar till en bra lösning. Enligt Nilsson finns det också alltför otillräckliga och otydliga förutsättningar för lärarens betydelsefulla kompetensutvecklingen, dessa brister måste åtgärdas snarast för att skolutvecklingen ska kunna gå framåt på ett likvärdigt sätt.
Systemstärkande insatser
Nilsson pratar bland annat om att en stark lärarutbildning, mer forskning, samarbete mellan olika huvudmän och en allsidig social sammansättning kan hjälpa till att minska klyftorna och stärka skolans utveckling. Därtill presenterar han de fyra kompetensnivåerna där lärare ska kunna “klättra” i karriärstegen: legitimerad, erfaren, meriterad och särskild meriterad.
Vidare förklarar han att en gemensam antagning och till exempel lottning ska användas för att fördela eleverna mellan skolorna, så att en tydligare integration kan uppnås. För att uppnå en god miljö för lärande och utveckling ser Skolkommissionen att det behövs stora insatser för trygghet och studiero, samt att det behövs mer stöd för digitalisering och stödjande strukturer. En digitalisering av exempelvis nationella prov, bedömningsstöd och kunskapsutvärderingar bidrar med att öka likvärdigheten och rättssäkerheten samt effektivisera arbetet för lärarna.
Men hjälp av en ökad nationell resursstyrning, genom garanterad undervisningstid, starkare nationellt ansvar för gymnasieskolan och en ekonomi som är mer behovsinriktad , anser Skolkommissionen att det går att komma åt många problem inom skolans struktur. En modell han presenterar visar att skolan innehar olika nationella steg där det tydliggörs vilka kunskaper eleven ska ha uppnått och om så inte är fallet ska stöd sättas in direkt.
Nilsson lyfter även fram kommuner som arbetar med digitala system vilka underlättar och tydliggör det administrativa arbetet som enligt skolkommissionen blir en orimlig arbetsbörda för lärarna.
Kommentarer och reflektioner
Det är inte konstigt att läraryrket mister sin attraktion när de som väljer yrket får få eller dåliga möjligheter till kompetensutveckling. Alltför ofta erbjuds stora föreläsningar för hela kollegier, men när lärarna sedan vill utveckla sitt arbetssätt utifrån sin nya kompetens, stöter de ofta på patrull. Det finns inga pengar till materialinköp, eller så är det svårt att få med alla kollegor i det nya tänket. Självklart blir det också en snedfördelning då elever på vissa skolor för stora möjligheter att arbeta digitalt utifrån att de sitter med varsin dator, medan det på andra skolor knappt finns klassuppsättningar att boka för att användas i undervisningen. Vem ska se till att dessa brister som beror på utomstående faktorer ska åtgärdas? Vems är ansvaret?
Läraryrket är både ett ensamt jobb där du kan styra över mycket själv men också ett arbete där samarbetet ska stärka den pedagogiska utvecklingen. Om det enskilda arbetet får råda på skolorna bildas A och B-lag. Där är det viktigt att skolorna får nationellt stödjande strukturer för att kunna nå en hög lägstanivå.
De olika kompetensnivåerna dvs karriärsstegen är intressanta. Tankarna går till förstelärarreformen som hade samma syfte, att lyfta duktiga lärare. Då reformen hade diffusa urvalskriterium, uppdrag och ansvar skapade reformen förvirring i lärarkåren. Det är viktigt att de nya förslagen presenteras på ett nationellt och likvärdigt sätt.
En fungerande elevhälsa är självklart för att eleverna ska få det stöd de behöver för att klara skolans krav, men som Nilsson påtalade så råder det enorma skillnader i de ekonomiska satsningarna inom denna sektor mellan huvudmännen. Det blir som ett lotteri för eleverna där det inte bara gäller att födas in i rätt familj, utan även hoppas att den skola man “förpassas till” råkar vara just den skola där det satsas på “rätt” saker.
Lottning som urvalskriterium behöver tydliggöras. I ett samhälle där vårdnadshavare haft mycket att säga till om då det handlar om klasstillhörighet är skolkommissionens förslag häpnadsväckande. Det är av stor vikt att förslaget presenteras med tydligt syfte och genomförande. / Jenny och Charlotte
Magnus Henrekson
Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas
Magnus Henrekson m.fl. (2018) talar hur den grundläggande färdigheten att kunna läsa flytande brister hos många elever i den svenska skolan, och hur bristerna är störst bland pojkar. Allt oftare möter jag elever i gymnasiet som hävdar att de aldrig läser. Senast vid terminsstart vittnade en elev, en pojke, om hur han ”aldrig läst en bok” när jag frågade vilka romaner de läst i grundskolan. Jag tror inte att han aldrig fått uppgiften att läsa ”en bok” men jag tänker att han, med flera, bara inte gjorde det, googlade en sammanfattning av boken eller, såg filmen. Jag upplever numera också att elever har problem med längden på texterna i kursproven, både i svenska och engelska. De orkar inte ta sig igenom dessa texter, än mindre läsa mellan raderna, tolka och omformulera. Läsning kräver ansträngning och läsning kräver ”grit”. Kan skolan hjälpa eleverna med det, att göra läsningen angelägen så att ansträngningen går att leva med?
Jag vill tro att skolan kan det. Henrekson talade i sitt föredrag om hur man kan bli bra på läsning genom att läsa meningsfulla texter stegvis, och genom att göra det under ledning av ”kunniga personer”, d.v.s. lärarna. Min erfarenhet är att det finns gott om meningsfulla texter i depåer, på institutioner och skolbibliotek. Läsningen får dock inte bli anonym. Med det menar jag att läsning får inte innebära att en elev väljer en titel, en roman, och en månad senare ska läsningen ha renderat en recension som läraren läser. Jag anser att det är viktigt att eleverna läser tillsammans, samma titel, och resonerar och reflekterar med varandra och med läraren som kan utmana dem. En läsläxa, att läsa ett antal sidor i en roman, måste också anses vara den typ av läxa som Henrekson talade om som “demokratisk”.
Min erfarenhet är den delade läsupplevelsen på sikt får stor betydelse för gruppen. De kan över tid se tillbaka och jämföra lästa titlar, läsupplevelser, och se en glädje i det, stärkta av varandra. Henrekson m.fl. (2018) refererar till Per Kornhalls forskning som visar att andelen ungdomar som tyckte att diktatur var ett bra styrelseskick uppgick till 30 procent under 00-talet. Jag vill tro att skönlitterära läsupplevelser skulle kunna avhjälpa den uppfattningen, i alla fall en del av den.
Vi skulle kunna arbeta stadieövergripande i att hitta en progression i läsningen av skönlitteratur så att den hela tiden blir angelägen och lagom utmanande för eleverna. Det är kanske lätt att hamna i ett kanontänkande här, men det är inte det jag menar. Val av titlar och genrer måste kunna anpassas till gruppen, till elevernas intressen. Men ett resonemang bland lärarna på olika stadier om vad vi läser och varför, och med en progressionstanke, anser jag skulle vara bra.
Källa:
Inger Enkvist, Magnus Henreksson och Martin Ingvar (2018), Svar till Dan Collberg på vår artikel ”Skolan behöver ett nytt paradigm”. Sans, nr 3, s. 89–91.
Peter Gärdenfors, erfaren författare och professor inom kognitionsvetenskap, talar om förutsättningar för lärande. Jag tror de flesta lärare har lätt att känna igen sig i det han beskriver. Att vi som lärare för det första måste besitta goda ämneskunskaper. För det andra krävs att vi besitter en inlevelseförmåga stor nog för att kunna sätta oss in i vad eleven inte vet. Samt för det tredje, uppmanar Gärdenfors att vi visar och berättar ofta för våra elever eftersom det är så som eleven lär sig främst. Det är fördelaktigt för en lärare att samla på sig en verktygslåda av liknelser för att förankra teoretiska storheter i konkreta erfarenheter. Människan använder nämligen tre olika typer av långtidsminnen och inlärningstyper; det procedurella – kroppsliga rutiner, det semantiska – begrepp och fakta, samt det episodiska – berättelser.
Utöver att visa illustrationer och berätta om orsakssamband och dolda variabler, förespråkar Gärdenfors kamratlärande. Då väcks elevens nyfikenhet, känsla av kompetens och kontroll över situationen, samt den ömsesidighet som uppstår mellan elever så de får ett gemensamt mål att uppnå. I och med dessa arbetssätt väcks elevernas motivation. Att väcka motivation är skolans allra viktigaste uppgift menar Gärdenfors. Ett enkelt sätt att tillämpa denna modell i sin egen undervisning är förstås att introducera ett nytt kunskapsområde med beskrivande ord och förenklande bilder på tavlan, samt att sedan ge eleverna uppgifter att lösa i par med hjälp av en dator eller ett papper och en penna. Då tvingas eleverna diskutera och samarbeta kring alla moment.
Vidare finns som bekant två olika typer av motivation som måste balanseras; yttre och inre. Löften om höga betyg eller andra yttre belöningar kan underminera motivationen hos elever och signalera att uppgifter i sig inte är lönt i sig själva. Belöningar kan även vara fördärvande eftersom de kan få elever att tappa känslan av kontroll. Jag upplever ofta i mitt arbete som lärare att elever lägger alltför stor vikt vid att bekymra sig över det betyg som en viss kurs ska leda till. De verkar lätt glömma att det är det inhämtade kunskapsstoffet som är det riktigt viktiga. Kanske beror detta på min förmåga att levandegöra materialet att göra. Fakta är inte förståelse, utan att förstå är att se ett mönster.
Slutligen, lärarens viktigaste inflytande är dess feedback. Jag anser att en lärare för det första bör leva som den lär och föregå med gott exempel genom att alltid vara förberedd och visa hur det viktigt det är att till exempel läsa genom att själv läsa. Men sedan instämmer jag med Gärdenfors i det att när och hur du ger feedback, eller feedforward som jag hellre använder, kan ha stor påverkan på dina elever.
Torkel Klingberg
“Arbetsminne, läsning, matematik – hjärna, gener och motivation”
Torkel Klingberg (T.K.) strukturerade hans föreläsning i fyra avsnitt: Arbetsminne (1), hur hjärnan fungerar när vi läser (2) och räknar (3) och rollen av motivation och “grit” för framgång i skolan (4).
Jag kommer summera de fyra delar och fokusera på de delarna, som jag tycker, är värd att tänka på när man planerar undervisningen.
(1): T.K. jämförde arbetsminnet med en arbetsbänk som man använder för att lägga ned sitt arbete/projekt innan man börjar med nästa arbetssteg. Exempel: räknar man ut 7*14 så sparar man instruktionen i arbetsminnet, sen räknar man 7*10 och sparar resultatet, sen 7*4 och sparar resultatet, sen adderar man och sparar.
Vid nedsatt arbetsminne blir man lätt distraherad och har problem med att komma ihåg instruktioner, koncentration och självkänsla.
Man kan förenkla undervisningen för elever med nedsatt arbetsminne genom att välja texter med korta meningar, använda visuella hjälpmedel och förminska distraktion (t.ex. med hjälp av hörselkåpor). Genom intensiv träning är det möjligt att förbättra arbetsminnet.
(2): För språket använder hjärnan sex olika områden (visuell område, område för bokstäver, ljud, semantik, långtidsminne och motorik). Vid personer med dyslexi har vita substansen som ledar information mellan områden lägre effektivitet.
Det är möjligt att förbättra läsförmågan genom intensivt och specifikt träning.
(3): För räkning använder hjärnan tre områden: områden för långtidsminne, siffror och spatiell uppfattning. Hjärnan använder en “mental linjal” för att räkna. När elever har problem med matte så är de ofta kopplade med spatiell uppfattning.
Konsekvens för undervisning är att man använder sig av tallinjen från tidig matteundervisning (från förskoleklass). T.K. och andra forskare (som företaget Cognition Matters Sweden) utvecklade programmet Vektor som träna kopplingen mellan siffror och spatiell uppfattning.
Även här visar sig att övning av matteuppgifter förbättra kompetensnivån.
(4) Inre, yttre motivation och grit:
Det finns många undersökningar om yttre motivation i form av pengar. Alla visar att det inte finns någon positiv effekt. Den är snarare negativ för intresset för lärandets innehåll sjunker.
Inre motivation kan man främja i undervisningen genom att sätta innehållet i större sammanhang, höjer elevernas självbestämmande och påpekar elevernas utvecklande av kompetens. Det höjer dock inte elevernas resultat om de tycker att ämnet är roligt eller meningsfullt.
Elever som når höga resultat har “grit” som beskrivs med driv eller ihärdighet. Det betyder att man inte ge upp vid motgångar och håller fast vid ett långsiktigt mål. Talang spelar ingen roll.
Som lärare kan man främja “grit” genom:
*krävande feedback som lägger fokus på ansträngning
*Flexible mindset: insikt att kompetens kan förändras (t.ex. genom att lära sig om hur hjärnan fungerar)
*mening är lika med motivation: Det kan vara långtråkigt men det är viktigt
Slutsatser:
De resultaten ovan och andra leder till en bild av hur framtidens lärande ska/kan se ut:
*individualisering: vissa behöver mer tid, andra mer stimulans
*sund själ i en sund kropp
*korta test som feedback
*identifiera svårigheter
* en ny vetenskap av lärandet som arbetar interdisciplinärt med metoder från psykologi, neurovetenskap, pedagogik och datakunskap.
Grit och motivation
Grit innebär att inte ge upp vid motgångar, att hålla fast vid ett långsiktigt mål. Det är ihärdighet och driv.
En del elever verkar ha mer grit än andra, de är ihärdiga, frågvisa, uppdragsbenägna, de har något som hungrar efter mer. Hur är det då med de elever som inte har den där hungern, som inte har grit, kan man träna upp det? Enligt Klingberg så ger rätt feedback en ökande kämparanda. Att kräva mer av eleverna, ger bättre resultat.
Hjärnforskning visar att hjärnan är i ständig förändring, den är flexibel. Tyvärr lever föreställningen kvar att allt är från födseln, om man kan något visst eller inte. Genom att tro att man tex är dålig på matematik, inte kan läsa, att man aldrig kommer kunna lära sig, så har man ett ”fixed mindset”, man har redan gett upp och tror inte om sig själv att det är möjligt att ”komma i mål”, det är ingen idé att kämpa. Har man däremot ett ”flexible mindset”, och tror att träning är en påverkansfaktor för bättre resultat och ökade kunskaper, så påverkar det också grit. Att tro på förbättring, gör att uppgifter/träning ses som meningsfulla och ökar då motivationen.
Klingberg talar om både yttre och inre motivation. Den yttre motivationen, i form av pengar som belöning för utfört arbete eller högre betyg, påvisar ingen direkt positiv effekt, snarare tvärtom. Intresset för lärandet bleknar och motivationen avtar istället. Att eleven tycker att något är särskilt roligt, visar inte heller på förbättrat resultat. Det är den inre motivationen, som behövs för bättre resultat. Klingberg talar också om att knåda hjärnan genom träning. Matematiska färdigheter och förmågan att läsa är ett resultat av bearbetning i hjärnan, som skett under ett flertal år. ”Boring but important”, blir då också något att ta med sig och förmedla till eleverna.
Edward Deci, en amerikansk motivationspsykolog, som Klingberg refererar till, menar att den inre motivationen främjas av: autonomitet/självbestämmande, utvecklande av kompetens och genom meningsfullhet i ett större sammanhang.
Hjärnan och matematik
I hjärnan finns främst flera områden som är viktiga inom matematiken, det är området för mängd, längd, tallinje, för ord, tex ”fem”, för siffror, ”5” och området för minnet.
Många matematiska tal räknas genom att ”spara deluppgifter på hyllan” i hjärnan, innan fullständig uträkning av talet. Ett sämre arbetsminne påverkar hur lätt eller snabbt ett tal räknas ut. Att det tar längre tid och är jobbigt kan då uppfattas som att man inte kan räkna, självförtroendet sjunker och det är lätt att stämpla sig som att inte kunna. Nedsatt arbetsminne påverkar också koncentrationen och förståelse av instruktioner. Det är lätt att hamna i en negativ spiral och ha ett ”fixed mindset”. Åter igen bör träning läggas in, på tex multiplikationstabellen, så att delar av uträkningen går per automatik. Även minnesträning, bildstöd och anpassad text gynnar lärandet.
Den spatiala uppfattningsförmågan är av stor vikt inom matematiken och programmet Vektor är ett exempel på att träna just detta, att skapa en medvetenhet om tallinje.
Det jag tycker är mest intressant är den forskning som visar att hjärnan är under ständig utveckling, att skador kan repareras och att nya tankar kan tänkas. Det är fantastiskt hur höger och vänster hjärnhalva hela tiden kommunicerar med varandra. Tidigare föreställning om att det är det ena eller det andra som är dominant och styr, har placerat oss i särskilda fack och många gånger varit en ”förklaring” till viss begåvning eller ”avsaknaden” av sådan.
Att utgå från att alla kan förändra och förbättra något genom sitt tänkande, att olika delar av hjärnan är aktiv i olika situationer påverkar hur jag tänker kring lärande. Jag kommer fortsätta tänka på det här, hur min undervisning påverkas, vad jag kan bidra med för att mina elever ska bli bättre.
Att dyslexi har att göra med störningar i hjärnans vita substans är också något som fångar mitt intresse. Vad betyder det? Hur påverkar det mina elever? …. Jag måste läsa mer, mer för att kunna ställa relevanta frågor, frågor som det finns svar på.